Släktföreningens tre grundare
 fr.v Anders, Fred och Axel Swartling.
Kortet taget utanför Stora sällskapet, Stockholm 1985.



              
Äldst i släkten är Per Swartling 1896-1996 som blev drygt 100 år.
Per var son till Trafikinspektör Hugo Swartling och arbetade även han inom järnvägen.
 Som mest "basade" han över 17 000 man!

HUGOS  hågkomster.

Hugo Swartling (1855 – 1933 ), som  under sin uppväxttid bodde i Norrköping,
har nedtecknat ”Hågkomster” . Det mesta är mycket personligt  och berör  hans
närmaste, men här finns detaljer från ett livsom kunde vara nog så spännande
och som visar vilken utveckling samhället har genomgått.

” I min barndom förekom ganska många eldsvådor. Det var alltid något hemskt
med eldsvådor på den tiden. Ingen vattenledning fanns i staden.  Inga ång- eller
flodsprutor. Ingen ordentlig brandkår.
Då eld utbröt, som vanligen skedde på natten, gick en trumslagare runt i
staden på de större gatorna och slog trumvirvlar mellan husraderna. 
Det klämtades med en, två, tre eller fyra sammanhängande  klämtslag
utmärkande  den stadsdel där eldsvåda utbrutit. 
Alla som hade hästar skulle köra vatten från strömmen till brandsprutan. 
Den dräng som kom först till brandplatsen med sin vattenkärra  fick en
femma i belöning, vilket naturligtvis   verkade  livande och påskyndande. 
Emellanåt måste anordnas langnings- kedjor från strömmen till brandplatsen. 
Det blev ofta ett styft arbete och svårt vintertid, då allting frös. 
Vatten fick värmas till sprutorna, som pumpades för hand.”
I mitten av 1860-talet var det svår missväxt i Sverige  och
”arbetaroroligheter”  uppstod. Bl. a.  blev priset på spannmål mycket högt.
Syndabockar för  detta blev mjölnare och grosshandlare t.ex. 
Lars Magnus Swartling – far till Hugo.

” Jag  hade ej sovit lång stund i barnkammaren, som jag då ensam bebodde, 
förrän jag vaknade vid att se pappa sitta inne i mitt rum som låg inåt gården,
och skriva  vid  mitt bord. Jag fick sedermera veta att han skrev till borgmästaren
och begärde polishjälp mot folkmassan, som sökte storma portarna  utåt gatan.
Meningen var att en av drängarna  en bakväg  skulle komma ut och lämna fram
brevet.  Det var hemskt att höra skränet från gatan och känna hur portarna
skakade av folkhopens anlopp.
Lyckligtvis höllo de och folkmassan tågade åt ett annat håll.
I vårt hus åt gatan  funnos ej en enda ruta som var hel.  I övre våningen hittades
en stor grov järnmejsel .I mammas säng kom neddunsande  ,
 lyckligtvis sedan hon stigit upp,  en stor tegelstensbit. 
Fönstren på nedre botten voro alla   försedda med invändiga träluckor,
som fasthölls av grova järnrylar inpassade i fönsterröppningarna
På kvällen  kom ett rykte att folkhopen skulle komma igen. Den kom emellertid
inte.Dagen därpå anmälde sig en tropp skarpskyttar under sergeant Norströms
befäl för att hålla vakt vid gården.
De inkvarterades i de för tillfället outhyrda rummen  på nedre botten och jag
minns mycket väl huru imponerande  det såg ut när de kopplat gevär med
påskruvade bajonetter.Sergeant N kände jag väl.
Han var min gymnastiklärare på lyceum.

Nästa dag stod portarna  öppna en stund och in på gården kommer en hel
hop arbetare. De voro hyggligt klädda, men man visste ej vad de ville.
Deras avsikt var emellertid att erbjuda sin hjälp  vid skyddande av gården om
oroligheter skulle utbryta igen. De tillhörde arbetarföreningen  och voro i hög
grad uppbragta över de andra  arbetarnas våldsamma framfart   .
De hyggliga arbetarne  hade ej ännu blivit slavar under  ”fackföreningsoket ”

En tid på vintern strax efter jul brukade barnbalerna förekomma.
Det kunde ibland bli  ett par tre stycken i veckan. Det gick i allmänhet rätt
enkelt till. Man bjöd på mandelmjölk och lemonad mellan danserna och vid
supèn lades vanligen huvudsaken vid efterrätten. 
Danserna bestod av vals, polka, fransäs och någon gång lancier och
hambopolka.Kotiljongen var dock kvällens höjdpunkt med många olika turer.
Bland turerna brukade ofta förekommaatt en stol sattes mitt på golvet. 
På denna  fick i tur och ordning en flicka slå sig ned  och hennes kavaljer
utvalde tre andra  som fick ställa upp sig  framför henne och tilldelades ringen
med vilken hon dansade: blomman som berättigade till dans med en annan
flicka och korgen som  tillföll den helt utstötte. Eller också  ställde kavaljererna 
upp sig bakom stolen och flickan på stolen medelst en liten handspegel 
försmådde genom en överstrykning eller lyckliggjorde genom ett vänligt leende
den mötande bilden av en kavaljer. I en tur hade kavaljeren en kudde som han
gick omkring med och knäföll  på för en dam.

 
Axel Swartling var talman i riksdagen 1903-1912.
Tavlan har hängt i Riksdagshuset i många år,
 men återfinnes nu i Riksdagsbiblioteket på Storkyrkobrinken 7 i Stockholm.


Axel Swartling utnämdes till riddare 5/6 1909.
Hans vapensköld hänger i Riddarholmskyrkan, Stockholm.

 


                                                                             Foto: Bia Lidén.
Axel Swartling har en egen gata i stadsdelen Klockaretorpet i Norrköping!
Den ligger i ett lugnt villaområde och är ca 200 m lång.

 

Axel Swartling var en av samhällets stöttepelare

 Axel Swartling. Så skall en samhällets stöttepelare se ut.
Foto: Svenska porträttarkivet, Nationalmuseum

Vem var Axel Swartling som har fått en gata i Klockaretorpet uppkallad efter sig?
Axel Swartling (1840-1918) var verkställande direktör för Drags fabriker från 1875.
Dessutom satt han i stadsfullmäktige och blev 1884 ledamot av riksdagens
andra kammare för Norrköpings stad. Han tillhörde det protektionistiska
Nya lantmannapartiet, sedan det återförenade Lantmannapartiet.
Som sådan blev han först vice, sedan ordinarie talman i andra kammaren
under åren 1898-1912, och under samma år vice och ordinarie ordförande
i Norrköpings stadsfullmäktige.
Han satt också i riksdagens konstitutionsutskott, och fastän konservativ
var han ändå progressiv i så måtto att han slutade motsätta sig en rösträttsreform.

AndersMats Laurin

Källa:Norrköpings Tidningar Januari 2006


Norrköpings Tidningar




Swartlings ridskola har varit stationerad i Stockholm vid hörnet
av Valhallavägen och Lidingövägen.
År 2007 flyttade den till Löttinge Gård i Täby ( norr om Stockholm)
Gunilla och Fredrik driver nu ridskolan vidare.
 

Byggnaderna heter officiellt Generalstabens stalletablissement
och användes tidigare som stall för militärens hästar.
De ritades av arkitekt Axel Hjalmar Kumlien och
byggdes 1884-1886. 1993 fick de sin kulturminnesstatus.
Familjen Swartling har bedrivit ridskola i och kring byggnaderna
under cirka 50 år på 1900-talet, och därför kallas de i folkmun
fortfarande för just Swartlings ridskola.

Källa: Riksantikvarieämbetet

Generalstabens privata hästar inhystes här i slutet av 1800-talet.
Under olympiaden 1912 stod deltagarnas hästar i dessa stall.
På 1950-talet kunde Reinhold Swartling flytta in i K1:s lokaler.
 

2004 köpte företaget Akademiska hus Swartlings ridskolas
gamla lokaler vid Valhallavägen på Östermalm. Akademiska
hus ville riva de gamla stallbyggnaderna för att bygga nya
lokaler åt Kungliga musikhögskolan och dessutom 410 nya
lägenheter. I somras beslutade länsstyrelsen att häva
byggnadsminnesstatusen, och rivningskulorna hade därmed
juridisk rätt att svinga mot husen.
Högljudda protester kom snabbt från olika håll, bland annat
ogillade många grannar beslutet. Riksantikvarieämbetet
överklagade till länsrätten som nu beslutar att köra över
länsstyrelsen och fastslå stallens byggnadsminnestatus.

Swartlings får inte rivas
 

Swartlings ridskola får inte rivas, enligt länsrättens beslut
som kom idag. Länsrätten upphäver därmed länsstyrelsens
beslut från i somras.

Publicerat: 5 november 2007 i Svenska Dagbladet

Den vanligaste frågan om släkten är: "Är du släkt med Swartlings ridskola?". Det är vi!

Artikel från Svenska dagbladet 2008- 11- 26

 

Frans Oscar Nilsson Svartling.      

När malmen och järnhanteringen i Hällestad började ta slut i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet blev hammarsmederna där tvungna att söka sig nya utkomstmöjligheter. Fram till dess hade nästan alla svartlingar varit hammarsmeder eller på annat sätt knutna till bergsbruket. Som jag tidigare berättat ( Norrköping 2007 )sökte sig några till Norrköping och blev mjölnare. Andra sökte sig till Boxholm där järnhanteringen fortfarande var aktiv. Därifrån kommer våra amerikasläktingar. Och andra åter blev bönder på den bördiga Östgötaslätten. Till denna senare grupp hörde Frans Oscars förfäder. Gillius Svartling, född 1749 i Svartebohammar var den sista hammarsmeden i denna gren. Han bosatte sig i Kristbergs socken nordväst om Borensberg och klarade sitt uppehälle som ”Rusthållare” och smed. Hans äldsta ( och överlevande barnaåren ) son Nicolaus Svartling  ( Frans Oscars farfar ) fortsatte i sin fars spår, d.v.s. hemmansägare och rusthållare. Så gick det vidare och Frans Oscars far, Nils Gustaf Nilsson Svartling , född 1818 var bonde i Järstad mitt på Östgötaslätten. Nils Gustaf hade sju söner, inga döttrar.  Nummer fem i ordningen var Frans Oscar, född  1854-12-01.  Den äldsta  av sönerna, Johan Alfrid  Nilsson Svartling, f.1844-03-28 följde i faderns spår och blev lantbrukare ända uppe i Uppland, i Västeråkers socken. En annan broder, Anders Petter Nilsson, f. 1851, ägnade sig också åt lantbruk: han blev inspektor på den stora gården Eriksund söder om Sigtuna och gifter sig rikt med en dotter till ägaren, Sofia Fridman. Ett par av bröderna dog redan som unga, det var vanligt på den tiden. Men för de övriga lockade Stockholm och affärer.  Tre bröder drog till Stockholm och etablerade sig där som ”Pantlånare”.  Dock, när Frans Oscar kom till Stockholm 1876 som 22-åring började han som kypare. Men han övergick snart till pantlånaryrket. !882 gifter sig Frans Oscar med Ellen Meijer Hirsch och de får 9 barn, fyra döttrar och fem söner. En av dessa, Oscar Bertil f. 1897,  blir Freds far, en annan , Oscar Sune blir Jans och Ulfs far.

Frans Oscar övergav snart kyparyrket och blev pantlånare även han. Det går bra för honom. När han kommer till Stockholm bor han i Maria församling på Södermalm men flyttar så småningom ( 1901) till Östermalm. Först på Grevgatan sedan på Linnégatan 31.

Frans Oscar bildar en pantbelåningsfirma 1884. År 1913 överför han firman till aktiebolagsform. Vid Frans Oscars bouppteckning 1918 är den största posten i hans redovisade tillgångar just aktier i ”AB Pantbelåning”. Vid hans död inträder änkan Ellen  som VD. Den posten innehar hon till 1935 då sonen Oscar Bertil, Freds far, tar över. Vad som hände med bolaget därefter vet jag inte, det får Fred berätta om. Dock, år 1993 byter bolaget namn till ”Sefina Svensk Pantbelåning AB”, som numera har amerikanska ägare. De har kontor i 24 svenska städer. Jag förmodar att det var i detta bolag, som ordförandeklubban hörde hemma.

Frans Oscar hade dock inte helt förlorat sin lantbrukarbakgrund: han köpte in gården Svinninge utanför Åkersberga. Bouppteckningen vittnar om ett riktigt jordbruk.  Där fanns 6 hästar, 16 kor och en tjur. Bland alla tusen detaljer inventarier och lösöre.

Dessutom hade Frans Oscar några andra fastigheter i närheten av Svinninge, Västerskär No3, ”Villan på berget” samt ”Stonehill” på Tynningö utanför Vaxholm.

Frans Oscar var en välsituerad man, bouppteckningen tar upp en nettoförmögenhet av c:a kr 500.000. Då är inte fastigheterna medräknade. Den enkla bondgrabben från Östgötaslätten blev en framgångsrik affärsman.

 

                                                                                                                                                      ASw 2013-08-11