”Minnesmärkning från kolning och bergverk”

Vintertid gick alla transporter lättast över sjö, kärr och mosse.
På Vägsjön löpte många vägar samman. Därav namnet.
 Som en säkerhet för bergsbrukets behov och om ”menföre”
skulle inträffa vintertid fanns Järnvägen.
Det var en fastmarksväg genom de öde skogarna.
 Den ringlade sig mellan kärren från Bohyttan i Tjällmo
 till Rämninge i Hällestad och därifrån vidare till Finspång.

1. I betesmarken väster om Malmstorp ligger en linjerät rad av stenrösen.
De utgör fundamenten efter en stånggång som gått mellan ett vattenfall
i bäcken och ett uppfordringsverk i Sörgruvan.

2. Drömgruvan är ett monument över svikna förhoppningar.
När man inte med förnuftets hjälp kunde finna malmstrecken,
försökte man ta trolldom till hjälp.

3. När ”Märmankegruvorna” i Hällesta Sörskate övergavs för mer än
två hundra år sedan hämtade några av bergsbönder aldrig hem  sin malm.
Högarna ligger ännu kvar, som  mosstäckta kullar.
Detta levande minnesmärke över bergsböndernas märkliga
arbetsorganisation torde vara helt unikt i landet.

4. På Svartebo skog, där vintervägarna och Järnvägen strålar samman
finns en plats, som kallas ”Bottnarna”, enligt traditionen skall det ha funnits
ett tiotal kolbottnar där. Jorden är starkt kolbemängd under mossan.

5. Där Järnvägen löper över flata hällar på Västra Skogen skall man
ännu kunna se hjulspåren efter de tusentals häst och oxdragna foror
som dragit fram längs vägen på järnskodda hjul.

6. Invid Järnvägen på Svartebo ägor har en liten smälthytta legat.
Den blev nedlagd redan före 1646. Ett visitationsprotokoll samma år
lämnar förklaringen:
”För det den uppdämde vattnet på Frälsemans ängar”

7. I samma bäckravin låg ”Helsickes kvarn”. En mjölkvarn av skvalttyp.
Delar av två kvarnstenar återstår tillsammans med en blanknött,
urgröpt sten, som tjänat som lager för hjulaxeln.

 

Brukshistoria i Hällestadsbygden (Redigerat)
De många gruvhålen i Hällestadstrakten berättar om en
svunnen storhetstid. Den brutna malmen smältes i hyttor,
vilka uppstod i stort antal. Hyttrörelsen omspänner en lång tidsperiod.
År 1377 nämns Bottebo hytta och är därmed den tidigast
kända i trakten. De sist brukade är Katterum och Rämninge,
som inte blåstes ned förrän omkring 1830.
Under 1400-talet fick bergsmän privilegier, vilka bekräftades av Gustaf Vasa år 1525 och upphävdes först år 1820.
För att tackjärnet som framställdes vid hyttorna skulle kunna användas måste det bearbetas. För detta uppstod ett femtontal hammare i Hällestadsbygden. Den äldsta var Sonstorp, där järntillverkning pågick långt före det man erhöll sina privilegier år 1546.
Borggård, Djurshyttan, Grytgöl, Folkström, Rämninge och Svartebo fick sina under 1600-talet De flesta järnbruken nedlades under senare delen av 1800-talet. Sonstorp moderniserades under 1880-talet och klarade sig vidare till 1910, då järnbruksverksamheten nedlades.
Järnhanteringen har försvunnit alltmer från bygden,
men som ett arv från den tid då det fanns hyttor och hamrar i varje någorlunda stort vattendrag återstår nu endast bruken i
Borggård, Grytgöl och Lämneå. Här har traditionen, yrkesskickligheten och förutseende spelat en avgörande roll för överlevandet.


 

”Omättligt behov av träkol”

Ängslan för att skogen skulle visa sig otillräcklig för bergsbrukets behov, var i äldre tid ett återkommande bekymmer och träkolen en ständig bristvara.


Bondebergslagens smälthyttor var små och primitiva anläggningar
Så här kan Svartebo hytta, nedlagd före 1640, ha sett ut.

För att tillverka ett skeppund färdigt järn (136 kilo) beräknade man under 1600- och 1700-talen fyra tolvtunne läster kol. (8 m3s).

Det borde innebära att hyttor och hamrar i norra Östergötland vid denna tid, liksom det närmast följande århundradet, hade ett årligt krav på de hemman, som hörde till bergslagen, om leverans av kol från mer än tusen kolmilor.

Enbart inom Hällestad bergslag fanns vid mitten av 1600-talet ett tjugotal små hyttor och lika många hamrar. Alla slukade de, i förhållande till den korta tid av året smältningen pågick, orimligt stora mängder kol.

 

Järnvägen utan räls, stins eller stationer

Smältningen i hyttorna skedde huvudsakligen på våren. Allt det ”rede”, det vill säga malm, kol och limsten om sådan skulle användas, borde därför helst bli framkört på vinterföre. Ibland inträffade emellertid barmarksvintrar eller att malm och kol i tillräcklig mängd inte blivit klara i tid. Därför behövde bergsmännen ha vägar som var framkomliga året om. En sådan fastmarksväg, som utgjorde en form av huvudled genom skogen har gått från Bohyttan i Tjällmo socken mot nordost fram till Malmstorp. Den vägens sträckning kan än idag följas och är (eller kommer att bli) utmärkt som vandringsled.

I folkmun har vägen gått under namnet ”Järnvägen” på grund av den typ av transporter mellan gruvor och hyttor som vägen betjänat.

Den legendariske Riksdagsman Andersson i Bohyttan har ur egen erfarenhet berättat om kolkörning med häst och oxspann på Järnvägen. Han skriver:


"Kort efter nyåret 1826 fick jag förtroendet att följa stundom en häst stundom ett par oxar vid kolkörslor till Finspång till vilket ställe avståndet till Bohyttan är tre och en kvarts mil. Vi måste stiga upp och ge oss iväg klockan ett om natten. I hemmet inträffade vi omkring sju på kvällen. När stundom ogenomträngligt mörker rådde måste man lita på hästarna och låta dem klara sig själva." 

Vägen från Tjällmogränsen går över Västra Skogen till Svartebo. Därifrån mot Ruggestorp förbi Sjöbacka till Åsebro. Sedan via Åsebro gruvorna över Hanemon fram till Gruvbacken. Traditionen säger, att ute på Västra Skogen finns berghällar som är så nötta av de järnskodda vagnshjulen, att man ännu kan se märken i hällarna.

 

Skrock, vidskepelse och legender

Liksom Skogsrået rådde över skogen rådde Bergsrået över malmen och gruvorna. Här vid Storgruvan har ”den rådande” visat sig i skepnad av en liten gubbe med stora gröna ögon. 
Det sägs, att vid det stora raset år 1655 hade Gruvgubben varnat arbetarna, men varningen ignorerades. Efter raset höll de överlevande kontakt med de innestängda och rullade ärtor till dem som föda genom rasmassorna. Men vattnet steg. En dag sa de innestängda: ”Nu står vattnet till hakan.” Nästa dag sa dom: ”Nu behöver ni inte rulla fler ärtor.”
Här nedan följer ett knippe uppteckningar ur den lokala berättartraditionen:

Martin i Vik: ”Dyrshyttehammaren hördes till Gruvbacken, som om han stått i farstun. Det sa far min.”

Per Adolf Pettersson i Grindstugan, född omkring 1880: ”Di lette nog nya gruvor mä slagruta ätter va jag hört, men dä hände sig också att di drömde sej te nya gruvor. Dä ska ha funnits e som hette Drömgruvan.”

Kal Magnus i Bottebo född 1870: ”Järnämbarsgruvan ska finnas på Valstorpsskogen. Den är bortsvuren så ingen kan hitta den. En som var ute och jagade fick se den en gång. Han hängde kvar bössan som märke. Men när han kom hem hängde bössan före honom på spiken därhemma.”
Kal Magnus berättar också: ”En gruva hade malm så fin som fnöske. Men di vargbröt så dä var nära att rasa. Då blev Gruvgubben ilsk och flyttade. Sen den dan kan ingen hitta igen gruvan.”

August Petterson i Gösebo född 1873: ”En piga i byn letade vallhästar i hagen väster om Högsjön. Hon hittade en klump rent silver i berget och tog den med sig. Men hon gick bort sig fast det var så nära byn och hon hittade varken hästarna eller vägen förrän hon kastat bort silverklimpen. Då stod hon alldeles intill åkrarna. Allt folket i byn letade sedan mycket men hittade varken silverklimpen eller platsen där pigan funnit den.”

August i Åsebro född omkring 1860: ”Min farfar hade arbetat i gruvan. Det var en riktig gammal bergslagsgubbe, bred som en dörr. De bar malmen med bårar nere i berget och fick armar så långa att händerna räckte nerom knäna. Det gjorde dom på honom.”

Kalle Lekman berättade, att hans far som bodde vid Gruvbacken påstått, att från Sörgruvan skulle gå långa gångar ända bortemot Gruvbacken.

Om Bredgruvan berättades av flera traditionsbärare följande vandringssägen: ” En natt när de höll på och eldade nere i stora gruvan vid Malmstorp blev gruvgubben ovanligt orolig. Det knäppte sprakade och small i berget. Och rätt som det var skrek Gruvgubben. ”Gå upp för jag släpper.” Men de fortsatte arbeta. Efter en stund skrek han igen. ”Gå upp för jag släpper.” Men de brydde sig inte om det då heller. Då skrek han en tredje gång. Då svarade en gruvdräng: ” Ja, släpp då, om du inte orkar hålla emot och låt det bli tyst sen.” Sen rasade hela taket in.

Kommissionerna, som utgör den officiella dokumenterade rapporteringen till Bergskollegium skriver år 1783 om den så kallade ”Lappskärpningen”: ”En bedragare tog ut platsen. Han sade sig vara lapp och kunna se långt ner i berget.” Skärpningen är bearbetad till 3 famnars djup utan malmvinst.

Om Drömgruvan berättar Östen Pettersson: Den är upptagen år 1756. Kommisionen år 1783 skriver: ”Drömgruvan arbetades förledet år i anledning av en dröm uti rena graniten till 2 famnars djup.”

Östen Petterssons kommentar: ”Notisen är sociologiskt intressant då den ger en inblick i den osäkerhet, som alltid måste ha rått kring ett nytt försök och den chanstagning varje ny skärpning innebar. Så vitt man kan se finns ingen som helst malmanledning i varpen.”

 

Källa :Historieportalen.

  • TRYCKTA KÄLLOR
  • Karl Erik Bergsten – Norra Östergötlands Bergslag
  • Ebbe Bring – Polhemsbiografi
  • J. C. Guarney – Masmästeriet
  • Vilhelm Kugelberg – Fiskeby Fabriks Skogar
  • Östen Pettersson – Hällestads Bergslag
  • Sven Rinman – Bergverkslexikon
  • Magnus Wallner – Kolarekonsten
  • Sverre Ödegaard – FjellFolk nr 7, 1982. Årsbok Rörosmuseet.

 OTRYCKTA KÄLLOR

  • Landsarkivet i Vadstena – Husförhörslängder; Domböcker‚ Mantalslängder
  • Riksarkviet – Äldre Gruvkartor‚ Bergskollegiets Brev och Suppliker
  • Lantmäteriet – Äldre kartor
  • Norrköpings bibliotek – 1816 års Bergscommission
  • Holmen Skogs Arkiv – Äldre kartor

 

 

Svartebo var indelat i tre mindre gårdar.
Norrgården, Mellangården och Södergården.


Bygdegårdsföreningen i Hällestad har märkt ut gårdarna i trakten, med kopparplattor.
Texten på plattan lyder:

Svartebo Norrgård.
Sista brukaren avflyttade 1942
Till minne och hedrande av gången tids odlargärning
och skogsbebyggelse.
Vörda minnet, vårda platsen.
Fiskeby AB 1965
Området fridlyst.

 



Foderrännan från ladugården på Svartebo Norrgård står kvar,
men är överväxt av mossa.
 


Svartebo Mellangård.
Sista brukaren avflyttade 1938
Till minne och hedrande av gången tids odlargärning
och skogsbebyggelse.
Vörda minnet, vårda platsen.
Fiskeby AB 1965
Området fridlyst.
 

   
Södergården
är fortfarande bebyggd, med en jaktstuga. Därför ingen kopparplatta.
Men fina gamla växter står fortfarande kvar i skogskanten.

 


Tack Rune Karlsson i Koppartorp för din guidning.